Då var det dags att bli en seriös bloggare då. Ja, vi får väl se hur det går men jag är motiverad till att komma igång och ge er en inblick i hur min kamp är och ter sig.
Jag kan börja berätta att mina barn har varsin pappa. Sonens pappa kom på i mitten av graviditeten att han egentligen inte var redo att bli pappa. Vi försökte ändå men det gick inte. Han var aggressiv och elak och när sonen var runt 5-6 mån tog jag förnuftet till fånga och lämnade honom, fast besluten att min son inte skulle behöva växa upp i ett helvete. Sonen har umgänge med sin farmor var 3:e helg och träffar då sin pappa om båda vill träffas.
Efter några år kom en ny man in i bilden. En man som var väldigt nerväderande samtidigt som han till en början var kärleksfull, manipulativ. Jag kände då att jag skulle vara glad över att någon ens ville ha mig, ensamstående mamma liksom. Hur jäkla många vill ha en sån?! Det slutade med att jag gick in i en depression pga psykisk misshandel, kort därefter blev jag gravid. Ett halvår efter att dottern föddes insåg jag själv hur dåligt jag mådde och sökte hjälp och fick då diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Efter diagnosen insåg jag att det inte var hälsosamt för någon i familjen att leva som vi gjorde så jag ville lämna honom men var rädd. Jag föreslog att vi skulle bli särbo men han började hota med att ta sitt liv och att jag aldrig mer skulle få se barnen igen om jag flyttade. Så jag stannade.. Strax efter att dottern fyllt 1 år fick jag nog då han kom hem full och elak. Jag gjorde slut och han blev rasande och försökte strypa mig samtidigt som jag höll vår dotter i famnen. Han kastade runt oss som ingenting och slängde ner oss på golvet för att ta ett rejält stryptag runt min hals. Samtidigt som han skrek: "Jag ser dig hellre död än låter dig vara med L". När jag inte längre fick luft och kände att nu är det slut tappade jag taget om dottern och han tog henne och sprang in i sovrummet med henne. Jag ringde 112 och polisen kom för att ta honom till häktet. Han släpptes senare i brist på bevis.. mina blåmärken var inte tydliga nog för att fälla honom!
Det är denna idiot som jag kämpat emot i tingsrätten för att dottern ska vara stadigvarande boende hos mig. Just nu är det boende hos mig och varannan helg hos honom som gäller, men han överklagade och min chans att vinna var minimal eftersom "ord står mot ord".
Nu tycker jag att vi går över till något positivt i min berättelse istället. M och jag träffades strax efter separationen och jag hade verkligen inte planerat att träffa någon alls på väääldigt länge. Men så kom han in i rummet och alla andra runt omkring liksom försvann och jag sa till mig själv och min tjejkompis att honom ska jag ha! Därefter dejtade vi ett tag och jag var väldigt försiktig av mig. Efter barnens och mammas godkännande så började jag fatta mer och mer att jag kunde lita på denna drömprins. Jag lever fortfarande i dimman att han är för bra för att vara sann, men ju mer jag känner efter desto mer känner jag att han är helt perfekt för mig. Precis vad jag önskat mig, Drömprinsen!
Nu väntar vi barn (jag som absolut inte skulle ha fler) till sommaren och har fått en ny kamp att ta oss igenom. Första chocken som kom var då vi skulle lyssna på hjärtljuden för första gången, barnmorskan hittade 2 olika hjärtljud och var inte säker på om där fanns 1 eller 2 bebisar. Vi fick vänta med spänning i 5 veckor ungefär innan vi skulle få veta säkert på ultraljudet. Där fick vi en ny chock, det fanns bara en bebis och barnmorskan hittade en avvikelse i hans ansikte. Underkäken är lite för liten. Det blev en väldigt allvarlig stämning i rummet och barnmorska informerade om att pga detta måste en läkare undersöka bebisen för att man skulle få mer klarhet i det. Vi fick en tid redan dagen efter och läkaren konstaterade då att jo, käken är väldigt liten så hon undrade om vi ville ta fostervattensprov eller avvakta. Efter en stund hittade hon ytterligare en avvikelse i hans mage, vätska som egentligen inte ska finnas där. Då bröt jag ihop totalt och bad om fostervattensprovet och vi fick göra det direkt. Nu har en olidlig och smärtsam väntan på svar inletts och vi vet vad det finns för risker.. Men vi ger aldrig upp, detta är vår son oavsett vad som händer och han är lika välkommen och efterlängtad ändå!
