Det kanske också kan ge en förståelse till varför människor med PTSD agerar/reagerar som dem gör i olika situationer. Även en hjälp för att fler ska kunna bli uppmärksamma på hur människor i ens egen omgivning mår psykiskt, lite varningsklockor osv.
FAKTA PTSD
Vad är PTSD?
PTSD är en ångeststörning som utlöses av trauman. Det kan vara av både lindrigt, kroniskt och komplex art. En del behöver ingen hjälp eller behandling alls och vet inte ens om att dem har PTSD, medan en del behöver åratal av stöd, terapi och medicinsk behandling.
Det som är bakomliggande för att kunna få denna diagnos är att man varit utsatt för något slags trauma. Antingen att man varit utsatt för något som inneburit livsfara eller en allvarlig kränkning av sin integritet. Exempel på sådana händelser följer:
- rån
- misshandel (både fysisk & psykisk)
- sexuella övergrepp
- naturkatastrofer
- tortyr
- krig
- svår förlossning
Lider man av PTSD så återupplever man traumat med känslor av antingen vrede eller rädsla, och det är påminnande händelser, ljud och sinnesuttryck i omgivningen som triggar igång återupplevelsen.
Det är långt ifrån alla som varit utsatta för trauman som utvecklar PTSD, uppskattningsvis så är det ca 25% av de traumatiskt utsatta som utvecklar det.
Symtom
- återupplever minnena genom flaschbacks eller mardrömmar (kan innebära både starka känslor och fysiska symtom som kallsvettningar, hjärtklappning och panikattacker)
- man försöker undvika att påminnas om traumat (byter kanal/går ifrån tv:n om någon liknande händelse dyker upp), vilket kan leda till att man isolerar sig
- ångest och en känsla av att man alltid måste vara beredd på om något händer (beredd på nya hot, liknande traumatiska händelser osv)
- Återkommande mardrömmar
- Sömnsvårigheter, förlorad aptit
- Ångest eller rädsla, särskilt i förhållande till saker som påminner om traumat
- En upplevelse av att alltid vara på spänn och lättskrämd
- Nedstämdhet, energilöshet
- Minnesstörningar
- En upplevelse av att ingenting kan bli som förut
- Koncentrationssvårigheter
- Svårigheter att fatta beslut, ambivalens eller ”tomhetskänslor”
- Upplevelse av att inte existera, vara död, dra sig undan mänsklig kontakt
- Spontana gråtattacker, alternativt raseriutbrott
- Överbeskyddande tendenser, extrem oro för anhörigas mående.
- Oförmåga att hantera vissa aspekter av traumat som aktiviteter, platser och personer
- Suicidförsök
En utav de vanligaste behandlingsmetoderna för PTSD är KBT, Kognitiv beteendeterapi. I svårare fall kan medicinering bli nödvändig, då ges både antidepressiva medel, ångestdämpande och ibland även insomningstabletter. Även hjälp av nära & anhöriga kan vara till stor hjälp för en person med PTSD.
Att leva med PTSD
I största delen av mitt liv har jag levt med PTSD, jag fick diagnosen först som 12-åring då jag var suicid och hade svår ångest pga flera trauman under barndomen. Redan som 12-åring fick jag prova på insomningstabletter pga att jag inte faller in i djupsömn, min kropp är inställd på försvar dygnet runt och jag kan därför inte få någon "skönhetssömn". Men jag fick än mer mardrömmar av dessa tabletter och dem fungerade inte alls för mig. Jag är även sömngångare pga att min kropp inte har lärt sig att slappna av ordentligt.
Som 13-åring utsattes jag för våldtäkt vilket ökade på min ångest och jag blev än mer suicid. Jag höll våldtäkten hemlig under 1 års tid pga att jag skämdes. Men till slut klarade jag av att berätta för nära vänner och min mamma. Som 16-åring utnyttjades jag sexuellt av en betydligt äldre man, jag lydde hans minsta vink eftersom han "såg" mig. Han var då ledare över en ungdomsförening som jag var med i och som jag känner idag önskar jag att jag hade polisanmält honom eftersom jag inte var hans enda erövring. Detta tryckte ner min självkänsla ännu mer och min bild av ett sunt och normalt förhållande var totalt förstörd.
När jag var 17 år återförenades jag med min högstadiekärlek och allt gick snabbt. Vi förlovade oss och jag blev gravid. Han blev våldsam och jag utsattes under lång tid av både psykisk och fysisk misshandel. Mina vänner runt omkring såg att jag inte mådde bra och varnade mig, men då mådde jag så dåligt att jag ljög för dem, jag skämdes över mitt liv. När sonen föddes slutade jag med suicidförsöken och jag gjorde allt för att bli en bra mamma. Jag lämnade till slut hans pappa, blåslagen. Jag stod helt plötsligt på egna ben i min egna lägenhet!
Efter några år kom nästa nedslag. Jag träffade ytterligare en man som utsatte mig för psykisk misshandel. Allt gick snabbt, jag flyttade in till honom trots att jag vantrivdes i hans lägenhet, jag blev gravid och allt barkade åt helvete ännu en gång. Självkänslan i botten och jag började skada mig själv som straff för att jag var så idiotisk som utsatte mig själv och nu två barn för sådana människor. Efter den fysiska misshandeln ringde jag polisen och försvann med barnen. Jag lovade mig själv att aldrig mer utsättas för såna monster!
Jag har idag fortfarande PTSD och ångest emellanåt. Jag har jättesvårt att ta beslut, det kan handla om att välja var vi ska sitta på en restaurang/bio, vad vi ska äta för middag, vad vi ska göra på helgen osv. Sådana beslut ska vara enkla men är jättesvåra för mig eftersom jag inte litar på mitt egna omdöme. Jag har levt ett helt liv med att få äta upp mina beslut, det är mina beslut som gjort att jag utsatts för det jag varit med om.
Jag har en jäkligt dålig självkänsla trots att jag känner mig själv väldigt väl efter år av terapi. Att ta emot komplimanger är svårt eftersom jag under så många år fått höra att jag är värdelös, men det betyder inte att jag inte hör komplimangerna. Det betyder inte att jag inte behöver dessa komplimanger. För varje komplimang jag får, desto mer försöker jag ta in dem, desto mer försöker jag tro att dem är sanna. Ju mer personen, som ger mig en komplimang, betyder för mig desto svårare är det att ta till mig komplimangen pga att det är dem som stått mig nära som svikit.
Pga min PTSD så är jag den jag är. Så om ni har läst denna text så kanske ni har lite större förståelse till varför jag är trött och seg, ambivalent, förvirrad eller när jag fastnat i min egna värld. Pga min PTSD behöver jag lite paus från både omvärlden och mig själv ibland, detta är inte för att jag tycker illa om personerna i min omgivning, utan att det kan bli lite överväldigande ibland men alla känslor jag känner för er och det som varit. Det är ibland som ett världskrig inuti min kropp!
Med de orden väljer jag att avsluta detta avsnitt i min blogg och jag hoppas att jag kan vara till hjälp för både er med PTSD och era anhöriga. Det finns hjälp att få och kom ihåg: Att våga be om hjälp är det starkaste man kan göra!!
Ni ska veta att ni alltid är välkomna med frågor och synpunkter och jag svarar mer än gärna på det jag kan!
Jag diagnostiserades med PTSD i oktober, men har behandlats men EMDR och försöker nu ta mig tillbaka. Jag har levt i skräck sedan i somras och det är det värsta jag varit med om, jag är så imponerad av dig som faktiskt klarat av att fortsätta leva!
SvaraRadera